Seminfinalerna (söndag kl 9:00)

Söndag och morgonstund har kanske inte guld i mun, men väl finalplatser på spel. Det märktes och lagen laddade inför matchen i smågrupper. Först träning och sedan ut i hetluften, eller kanske snarare kalluften. Spelarna frös så matchen fick dra igång 8:55! Allt för att inte orsaka skador.

Wendel/Wingfors – Westman/Ahlberg

T Westman/R Ahlberg 2 4 1 1 x 8
M Wendel/F Wingfors 1 2 2 x 5

Tät första omgång med mycket sten på fyrfoten. Känslan i mitten av omgången var att ingen av lagen trodde på mer än ett Wendel/Wingfors poäng och så blev det också.

I omgång 2 blev det sten bakom teelinjen och när Wingfors drog en frysning på knappen kändes sig Westman/Ahlberg tvingade att skjuta ned guarden för att öppna upp. Det gjorde man strålande och omgången svängde. Skam den som ger sig och en ny frysning levererades av Wendel/Wingfors och tillbaka igen med pressen. En lite olycklig sista sten från Wendel/Wingfors ändrade om vinklarna och det låg laddat för en projektil över banan. Crasch boom bang och plötsligt två Westman/Ahlberg-poäng i kassen.

Tjusningen med mixed dubbel är att allt kan hända och det nästan alltid är mycket sten i spel. Omgång 3 var inget undantag och det lassades in sten på sten i åttfoten. Problemet var att de flesta gula (Westman/Ahlberg) låg framför tee, medan de röda mest fungerade som ryggar bakom. Fin sista träff av Westman och plötsligt satt Wendel och Wingfors med en svår sista sten mot fyra. Isen curlade våldsamt och man gick upp i guard. En stulen fyra sved och i det läget hade Westman/Ahlberg fot på finalbanan.

Att lära sig av misstagen är en viktig egenskap och i omgång 4 var det istället Wendel/Wingfors som la sig framför tee med motståndarna som ryggar. Vinklarna var dock inte så fördelaktiga och efter att centerguarden var borta började take-festen. När notan sedan skulle fördelas visade det sig att det låg en gul Westman/Ahlberg sten kvar på knappen och kroppsspråket hos de båda lagen visade tydligt vilka som var harmoniska och vilka som hängde lite med huvudet. I femteomgången var vinklarna äntligen fördelaktiga för Wendel/Wingfors och man kände lukten av tre poäng. En lite olycklig sista sten som sattes ut och vips var det ännu en stulen poäng och matchen kändes avgjord redan efter fem omgångar.

Tvåan i sjätte omgången powerplay var förstås bra, men otillräcklig och omgång sju såg Göteborgs-Jedikrigarnas återkomst med stulen tvåa trots motståndarnas powerplay och ljuset som varit släckt ett tag tändes plötsligt. Då krävdes tre stulna för skiljeomgång. Svårt men inte omöjligt. Sista omgången bjöd på fint spel. Westman/Ahlberg spelade taktiskt klokt och tillät inga guardar. Wendel/Wingfors spelade strålande men räckte inte hela fram. När man spelat sin sista sten låg man bara med två med handskakning som följd.

Noréen/Noréen – Fransson/Köhn

C Noréen/P Noréen 1 2 2 4 x 9
C Fransson/G Köhn 1 1 2 x 4

Spännande första omgången med chanser för båda lagen att koppla ett litet grepp i relativt öppet bo.  Noréens sista sten knackade olyckligt in motståndarna till en stulen poäng. Det är ofta den typen av förstaomgångar man behöver för att kunna slå bra lag. Framgångsvågen fortsatte i omgång två med ny press på rutinerade Noréen. Betoning på rutinerade och med en fin dubbel var Noréen med i omgången igen. Det är dock tydligt att Fransson och Köhn är av det hårdare slaget och lät sig inte nedslås utan drog bakom de dubbla guarderna för att stjäla ytterligare en poäng.

I omgång tre dinglade våra unga vänner mot repen och stor risk för både två och tre poäng i baken. En gnutta flyt och missad sista dragning gjort att man kom undan med en etta i baken och favören av sista stenen till omgång fyra.

Att hantera en motgång rätt är viktigt i curling och den korta dragningen i omgång 3 fungerade som bränsle för Noréen/Norréen i omgång fyra. Två stulna poäng och plötsligt var den dåliga starten en 3-2 ledning i halvtid.

I omgång 5 fick man känslan att Noréen/Noréen plockat fram finessliret och tog ett fast grepp om fyrfoten och släppte det aldrig. Två stulna till och i det läget kändes det som att Fransson/Köhn behövde trolla lite för att vända matchen. Svaret blev ett powerplay i omgång sex. Det kändes som ett klokt val man splittade snabbt boet med två-tempo. Det var bud på mer, men en stabil tvåa och säkert skönt för Fransson/Köhn att vara tillbaka på poängtavlan efter några omgångars frånvaro.

Sjunde omgångens stora behållning var en tangering och träff med fem-sex fots vick av Per Noréen. Dubbel, tre-tempo och publikfrieri i ett. Om det inte varit så att han redan innan spelat turneringens sten med sin förra femfotsvicksdubbel hade man utnämnd denna till turneringens sten. Att hämta sig efter en sån sten är mentalt jobbigt och en för kort frysning gav Camilla Noréen chansen att dra för fyra och sätta den slutgiltiga spiken i Fransson och Köhns kista.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *